jaspersmamma

Varning för känsliga läsare ;)

Har glömt bort att jag tänkte skriva min förlossningsberättelse. Jag börjar ända från dagen innan allt drog igång. Tiderna kanske inte stämmer heller då jag inte riktigt koncentrerade mig på vad klockan var och tiderna i journalen förstår jag mig knappt på. Slarvigt skrivet kommer det med vara då jag vill skriva färdigt innan Jasper vaknar ;) Fråga gärna om det är nåt ni undrar!

Lördagen den 20 augusti så skulle vi överraska min mamma med att köpa en stor solsäng (då hon fyller 50 i december). Vi hade sett den innan då mamma och pappa var på besök i Växjö, och då så blev hon lite kär i den så vi bestämde oss för att Den ska hon ha. Några dagar senare körde vi runt till Timmys jobb för att låna släp och sen körde vi mot Emmaboda för att överraska mamma. Henne hade vi skickat iväg med pappa på svampplockning så vi skulle hinna sätta upp den innan hon kom hem. Givetvis blev hon chockad och riktigt glad när hon kom hem och såg oss och sin nya solsäng som efter 2 minuter blev en hundsäng!
På kvällen så bjöd dem på mat och när vi sitter och äter så säger mamma att förlossningen kommer att dra igång inatt, och jag bara skrattade åt henne då jag inte alls hade den känslan. Sammandragningar och förvärkar hade jag ju haft i flera veckor innan så det var inget konstigt med det. Min syster Jessica fick även lite Rosévin som jag smakade på som var riktigt gott, och det sägs ju att vin kan dra igång de ;) haha, kanske i lite större mängder då ;)
Men iallafall så när vi åkte hem så sa mamma att hör av er inatt NÄR det har dragit igång.

Och vad händer inte, jo vattnet går klockan 04.44...
Men jag var helt snurrig och förstod knappt vad som hände, jag visste inte riktigt om jag bara hade kissat ner mig i sömnen eller om det faktiskt var vattnet som hade gått. Men jag gick och la mig igen för att sova. Men jag hann inte ligga ner så länge innan nästa flod kommer och då gick det faktiskt upp ett ljus för mig att NU ska jag föda barn. Ringde så förlossningen och fick en tid att komma in lite senare på dagen och hon sa att jag skulle försöka sova för det kommer kanske bli en lång dag. SOVA tänkte jag!?? Det gick ju inte alls och värkarna satte igång klockan 05.15, så ingen sömn för mig!

Dem blev allt tätare hela tiden och tillslut tyckte jag att dem började komma lite väl tätt för att stanna hemma ( nästan varannan minut) Så vi begav oss in till förlossningen vid klockan 10.30 och där inne så lugnade det ner sig. Vi fick konstaterat att det var pågång men bara i första stadiet så vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem och av nån anledning ville jag hem. Men jag tror det gjorde nytta att få vara hemma och ta det lugn i "lugn" miljö. Blev dock inte så lugnt som jag hade hoppats på då vi den dagen hade planerat att måla färdigt ugglorna på väggen med Timmys familj. Och dem var hemma hos oss när vi kom hem. Men jag kunde inte vara otrevlig och skicka hem dem igen trots smärtan och att jag ville vara själv med Timmy så han kunde koncentera sig på mig/oss!

Allt vatten gick inte direkt utan det fortsatte hela tiden och tillslut fick jag be Timmy och Anders köra och köpa fler byxor och trosor för alla var dyngsura trots stora blöjor som jag fick med mig hem.
Men när dem kom hem så var värkarna så täta igen och smärtsamma att vi bestämde oss för att åka in igen vid 18.00 om jag inte minns fel och det var nog tur det då jag då var öppen 7 cm. 3 ynka centimeter kvar :)

Och jag är förvånad över mig själv att jag var så lugn som jag var, stressade inte upp mig och emellan värkarna kunde jag andas ut och faktiskt skämta och skratta. Jag som hade bett min barnmorska att skriva i förlossningsplanen att jag ville prova all smärtlindring och kommer förmodligen få panik, men icke!
För när jag kom in så frågade fl-läkaren om jag verkligen ville ha epiduralbedövning eller om jag ville vänta och se hur det går och om jag öppnar mig snabbt eftersom EDAn kan göra att det även stannar upp och tar ännu längre tid. Och jag kände att jag är mer rädd för den nålen än värkarna så jag ville inte ha den utan fortsatte på med min lustgas (som jag egentligen inte vet om den funkade men man hade nåt annat att koncentrera sig på istället för värkarna)
När hon kommer in kanske en timme senare så sa hon att jag var så fruktansvärt duktig och var nu öppen lite mer än 8 cm och det nu nästan är för sent för EDA. Gjorde inte mig nåt alls!

Timmy hjälpte mig att hålla koll på när jag skulle börja andas in lustgasen, för han såg på dataskärmen när värken va påväg innan jag har hunnit börja känna den. Minns en gång när jag satt upp i sängen och sen kommer det en riktig jävulsvärk och Timmy tittar på dataskärmen och gör en riktigt sur min, och efter värken va slut så sa han att den måste gjort ont för kurvan fortsatte stiga och stiga men själva siffran på hur kraftig den va stannade vid 100! Ja jävlar va ont det gjorde, efter den värken blev jag så hungrig eftersom jag inte kunnat äta på hela dagen, så mellan värkarna försökte jag äta lite banan.. Men det slutade mest med att jag spottade (skrek) ut bananen i masken ;)

Efter några sånna värkar så känner jag att krystvärkarna är på G så min förlossningsläkare kikar igen och YES 10 cm öppen och nu är det dax! Krystade ett tag men kände att jag inte fick nån hjälp av värkarna så jag fick lite värkstimulerande dropp som satte krut på dem, vilken skillnad! Men endå så ville han inte riktigt ut så barnmorskorna frågade när jag kissade senast och det mindes jag inte ens, så dem tömde mig på en hel del urin och även det gjorde stor skillnad!

Hög på den där jäkla lustgasen blev jag med och mellan värkarna skämtade jag med barnmorskorna och fl-läkaren. En av dem sa att det var många som födde barn idag och jag börjar gråta och fråga om Caroline (från mammagruppen) äntligen har fått sin bebis?! Dem svarar jasså du visste att hon låg här, men det gjorde jag ju inte och blev ännu gladare och sa att jag tyckte så extremt synd om henne som haft värkar så länge och börjar förklara hennes historia! Alla i rummet börjar skratta åt mig och sa att jag inte var klok som tyckte synd om nån annan när jag själv ligger med krystvärkar! Lustgas säger jag bara ;)

Men jag var helt säker på att hela jag skulle gå sönder, i varje värk så kändes det som att jag skulle spricka från magen bak till ryggen ungefär! Det värsta var när man fått ut halva huvudet, så ska man sluta krysta och andas så han inte kommer ut för fort så att man spricker, han skulle alltså vara kvar där och heelvete rent ut sagt vilken smärta!

Han hade handen uppe vid ansiktet den busen och gjorde det svårt för sin mamma att få ut honom ;)


Men med 45 minuter av krystvärkar så fick jag upp min älskade son på bröstet och glädjetårar rann från både mig och Timmy och all smärtan var som bortblåst! Klockan var 20.55. Den lyckan i den sekunden går inte beskriva. Första gången man får se sin älskade bebis glömmer man aldrig!! <3


Men ska erkänna att det värsta med hela förlossningen var att man inte fick vara ifred efteråt speciellt när jag skulle sys. Eftersom jag sprack litegrann så behövdes det sys, inte så många stygn sa dem. Så rädd som jag blev när dem berättade det var jag inte en enda gång under förlossningen.
Så en tant kom in och hälsade, och börjar helt plötsligt trycka hårt på min mage för tydligen så blödde jag mycket och hade blod kvar i livmodern. Skulle kunna strypa den tanten för det gjorde nåt fruktansvärt ont och hon sket fullständigt i att jag bad henne trycka lugnt och försiktigt.
Iallafall... Samma tant skulle sy mig och jag fick bäckenbottensbedövning innan (vilket förmodligen gjorde ondare än värkarna) efter det så började hon sy. Aj. Och när hon trodde hon va färdig så ansåg hon att hon inte var nöjd så hon tog bort ALLA stygnen igen och började om från början (jag som redan var panikslagen då jag är nålrädd sen innan började ju gråta) och när hon var klar så säger hon återigen att hon måste börja om från början och tog bort allt igen!!! Blev alltså omsydd två gånger. Kände mig så utlämnad till en fullständig inkompitent läkare, tur att jag hade Timmy där som höll mig i handen och Jasper som låg brevid mig och var alldeles underbar <3

Kan även berätta att jag på efterkontrollen fick veta att jag är felsydd ändå. Är ihopsydd! Fick då fruktansvärd lust att anmäla kärringen! Men jag vill inte göra nåt åt det för min läkarskräck är värre än nånsin!...


Men i det stora hela var det en fantastisk upplevelse att få föda barn. Så häftigt verkligen och jag är så stolt över mig själv så klarade det så bra och utan bedövning! Vi låg alla tre på lättvården fram till onsdagen och fick sen äntligen komma hem som en enda lycklig familj <3
Den lyckligaste dagen i mitt liv - 21 augusti 2011<3